See juhtus eelmisel pühapäeval. Läksin väikesesse palvelasse, käes viis paberilehte.
Betesda nelipühikoguduserahvas tervitas meid suure rõõmuga kui nägid Gretat peale 17 aastat eestimaal elamist uuesti endi keskel. Mind kutsuti jutlustama. Valisin keeleks kohaliku rootsi keele.
Enne kui kantslisse astusin, palvetas kogudus siiralt, et nad minust aru saaksid. Mu selja taha jäi maal
Jeesusest Ketsemani aias. Ka tema oli pildi peal palves.
Ma arvan, et mul läks hästi. Olen tänulik oma tõlkijatele, Greta õele Sarale ja vennanaisele Katale. Samuti kuulsale Ahvenamaa poeedile
Janne Kütimaale, kes redigeeris. Kui tahad, saad
Google translates järgi vaadata, mida ma siis rääkisin. Päris hästi tõlgib! Ainult paar naljakat kohta tuli juurde.
Hejsan! Jag och min familj kom till Finland i juni, när kålen var små. När jag ser tillbaka kan jag bara konstatera att det var en fin sommar iår! Mestadels tillbringade vi vår tid i Vassor; den byn, som påminner mej om Astrid Lindgrens ”Barnen i Bullerbyn”. Jag kommer ihåg de kära stunderna jag hade, när jag satt under solen och läste gamla testamentet och åt kanelskorpor. Det var då idén om att flytta till Finland växte sej stark inom mej.
Då jag läste, märkte jag att många människor på gamla testamentets tid också tillbringade mycket av sin tid utomlands. Dessa historier uppmuntrade mej. Och fastän min fru Greta har bott här hälften av sitt liv, så har vi, som familj, inte gjort det, och det är ett okänt och oupptäckt land för oss.
Beslutet att flytta hit var rätt klart för mej, eftersom jag anser att det var det bästa för vår familj. Javisst är det en utmaning för oss, men jag tycker om det. Vi behöver utmaningar. Och det är härligt att se Gretas vackra fötter gå på sitt eget land, Österbotten. Det är härligt att se henne tillsammans med sitt eget folk. Att vara här är en välsignelse för oss, men jag hoppas att vi också kan bli till en välsignelse för andra. Som ni vet så har Gud kallat oss att vara till en välsignelse, det är vad aposteln Petrus skrev.
Men idag skulle jag vilja dela med mej av ett par bibelverser som har uppmuntrat mej på denna resa.
”Tar jag morgonrodnadens vingar, gör jag mej en boning ytterst i havet, skall också där din hand leda mej och din högra hand fatta mej”.
Min bokförare gav mig den versen då hon hörde att vi skulle flytta. Versen berörde mej. För mig känns livet i Vasa, som att bo vid fjärran hav. Detta ställe är långt borta från vårt hem. Det tar 12 timmar att resa hit. Det vore lätt att börja fråga sej ”var har jag hamnat? Varför just hit?” Jag kan kanske tycka att Gud inte är lika mycket här som någon annanstans, eller där jag är van vid att se Honom. Eftersom det här är ny plats för mig.
Men i den nämnda bibelversen står det klart att vartän vi går är Gud med oss. Gud vill att vi ska veta att Han är här! Han bor vid detta hav. Han har inte endast semester eller villa här. Han gör sitt verk här!
Jag har märkt att människorna här känner varandra mycket väl. Men det spelar ingen roll hur bra människor här känner varandra, Gud känner var och en bäst av alla. Mera än så, Han ger oss skydd, vårt dagliga bröd och leder oss. Han håller inte tillbaka!
På grund av detta så vet jag att emedan vi bor här, så kan vi även komma närmare Honom. Som en familj får vi många nya möjligheter att lita på Honom.
Kanske är Guds närvaro i dessa trakter inget nytt för er? Kanske ni har upplevt det, men vant er vid det också? Men jag vill att ni ska veta att det faktum att Gud bor här är mycket stort. Låt oss inte ta det för givet!
Här i närheten finns en bro. Någon har skrivit dit Jesu ord: ”Jag är vägen, sanningen och livet”. Vilken glädje att finna ett sådant graffiti! Någon annan har dock skrivit som svar ”Nej!”. Personligen tycker jag att det är kul att se hur Gud jobbar här i dessa två personers liv.
Gud gör mycket här och många saker samtidigt!
Min svärfar, Roger, har sagt att Korsholms kommun är unik för att det finns många kyrkor här. Här finns det flera kyrkor per kvadratkilometer än någon annanstans i Finland. Det är som i Vatikanen. Om du är en Kuni-bo så har du privilegiet att bo i Vatikanen. Ärligt sagt så är det en lyx!
Det står skrivet i Guds Ord: ”Vart skall jag gå för din Ande? Vart skall jag fly för ditt ansikte? Om jag far upp till himlen, är du där, bäddar jag åt mej i dödsriket, är du där. Tar jag morgonrodnadens vingar, gör jag mej en boning ytterst i havet, skall också där din hand leda mej och din högra hand fatta mej. Om jag säger ”må mörker falla över mej och ljuset bli natt omkring mej”, så är inte mörkret mörkt för dej, natten skall lysa som dagen och mörkret vara som ljuset”.
Denna bibelvers är för oss alla. Varifrån du än kommer eller vartän du är på väg, så är Guds ande där. Guds närvaro finns överallt. I kyrkan, på vägen, hemma, på bron eller under bron. Vänner, här är ni mycket omgivna och skyddade av Gud själv!
Något som vi brukar säga i kyrkan i Estland låter såhär: ”dit du går, dit går Guds rike”. Det innebär att inte bara vi upplever Hans närvaro, men vi kan lätt förmedla det även till andra!
Det är ett privilegium att både leva och gå i Hans ljus och att få ge det vidare till andra!
Naturligtvis kommer det ibland situationer som inte är så trevliga. Att lämna Estland var också en slags sorg för mej. Det känns som om jag lämnar många minnen bakom mej och börjar livet från början. Jag funderar mycket på estländare och undrar om jag kan vara till välsignelse för dem på något sätt.
Jag tror att Moses också kan ha gått igenom samma slags känslor när han flydde från Egypten in i Midjans land…
När Moses kom tillbaka från Egypten för att rädda Guds folk, var han en gammal man. Han var lite över 80 år. Vi känner till att han hade ett förflutet, att han hade dödat en egyptier för att hjälpa sitt folk. Han hade ett gott hjärta men han hade inte ännu lärt sig att vandra med Gud. Det tog tid för honom att bli den mest ödmjuka människa på jorden.
Vi känner också till från denna berättelse att det förmodligen inte var lätt för Moses att komma tillbaka till Egypten. Det var inte lätt för honom att gå till Faraos hus och säga att Gud är med honom och han har bett honom att låta sitt folk gå.
Moses var rädd. Han kände sig okapabel. Han var inte säker ifall Gud skulle visa sig och utföra under. Allt han hade var sin stav. Han såg ut som Gandalf från sagan om ringen. Han hade Aron med sig eftersom han var rädd för att tala. Ni känner till berättelsen, jag ska inte berätta igen om hur han mötte Farao eller andra spännande berättelser.
Men jag ska läsa från andra moseboken och där kommer vi att finna något som är både intressant och viktigt. Se om du märker det!
Andra Moseboken 18:2-6 ”När Jethro, Moses svärfar, kom med Moses söner och hans hustru till Mose i öknen där han slagit läger vid Guds berg, sände han bud till Mose: ”Jag din svärfar Jethro, kommer till dig med din hustru och hennes båda söner.” En av dem hade fått namnet Gershom, för Mose sade: ”Jag är främling i ett främmande land.” Den andre fick namnet Elieser, för Mose sade: ”Min fars Gud kom till min hjälp och räddade mig från Faraos svärd.
Märkte du det? När vi läser vad Mose gick igenom i åldern 40 till 80 under hans år i Midian ser vi att han kände sig ensam. Ja, han hade en vacker fru, en otroligt fint familj och många släktingar, en väldigt vis svärfar, så som jag har i Finland. Men Mose kände sig fortfarande som en främling!
Har du upplevt det någon gång? När känner du dig som mest ensam?
Mose höll inte känslan för sig själv. Jag, som är en man, och särskilt en estnisk man, måste lära mig av honom. Om jag upplever något negativt är det viktigt för mig att uttrycka det. Jag borde inte vara rädd för vad jag går igenom. Jag har också upplevt sorg, saknad och ensamhet i Finland. Jag har också känt mig som en främling, eller till och med som en immigrant. Det är inte en trevlig känsla! Men Mose var en uppriktig man och han satte ord på det han kände. Jag tror att det hjälpte honom att komma vidare och inte förlora hoppet under sin resa. Och som vi hörde i texten, fick vi veta att han hade/fick? en till son!
Han fick namnet Eliezer, som betyder: ”Min fars Gud kom till min hjälp och räddade mig från Faraos svärd”.
Den här perioden i hans liv var tillfällig! Och eftersom han upplevde sorg kom han sen även att uppleva glädje! Gammal som han var lärde Gud honom vad det betyder att ha en personlig relation till Gud. Mose var äldre än 80 år när han upplevde att Gud var inte bara hans faders Gud, men även hans hjälpare. Han sa Min Hjälp! Under dessa utmaningar blev Gud personlig för honom!
Är det uppmuntrande för dig? Det betyder att också vi kan gå igenom olika saker och vinna! Och förmodligen kommer våra liv inte att bli lika komplicerade som för Mose som levde 40 + 40 + 40 år på främmande ställen. Men på samma sätt som det var med Mose vill Gud att vi ska lära känna honom under tider av sorg och saknad. Gud är närvarande och han är mer trogen än någon annan!
För några veckor sedan pratade jag med en vän. Han sa något vist: ”Vi upplever smärta för att vår förmåga att uppleva glädje ska kunna bli större.” Jag ser att det är sant även i berättelsen om Mose.
För att visa sin glädje gav han inte bara namnet Eliezer åt sin son, utan skrev även en sång! Och det är en lång sång! Den står skriven i andra Moseboken kapitel 15. En glädjefull och segerrik lovsång! Och förresten, den här sången blev en hitt! Vi ser att Mirjam, Arons syster, sjöng sången tillsammans med andra kvinnor. De spelade på pukor. De gjorde sin egen version av den. Texten hittar man i det femtonde kapitlet: ”Lovsjung Herren, högt är han upphöjd! Häst och man störtade han i havet”.
Det påminner mig om min svägerska Sara Bekalps bröllop i Turkiet där människorna sjöng och spelade trummor i flera timmar. Människorna höll varandra i hand och dansade. Ingen behövde alkohol för att vara glad och ha roligt! Tack för den upplevelsen Sara! Det hjälper mig bättre att förstå glädjen i Guds folk!
Sammanfattningsvis finns det tider då vi är frestade att fråga ”Är Herren mitt ibland oss eller inte?” Frågan i sig är inte dålig men vi ska komma ihåg att när vi frågar blir vår tro prövad. Gud vill träna oss och få oss att växa. Han vill inte ha svaga troende. Och som med Mose vill Gud se oss som både modiga, ödmjuka och glada människor.
”Äktheten i er tro är långt mer värd än i guld, som är förgängligt, men ändå prövas i eld. På samma sätt prövas er tro för att sedan bli till lov, pris och ära när Jesus Kristus uppenbarar sig” skriver Petrus i Nya Testamentet.
Ja, Herren är mitt ibland oss här och han ska inte lämna dig eller överge dig! Låt oss gå modigt till situationerna han leder oss till, och komma tillbaka hållandes händerna och sjunga glada sånger! För att Gud är här och han är med oss. Amen.
