Sunday, November 17, 2019

Our new baby... Milou Enni

Ok guys. Sorry for the last post that might have been misleading.


I did it purposefully, yes. BUT I DINT LIE. I didn't!

Facts first:
1. Yes, I'm in love.
2. Yes, we were expecting a new baby into our family.
3. And yes, it is surprise not just for us, but also for others.

But no, its not a new babygirl as many of you thought. Or babyboy - as some of you dared to wish out loud. Haha.

I think having a dog marks a new season in our life, or as good friend and a mother of four, Rebeka commented:


Never say never, but having a dog marks a different path you are taking, right?

We made that decision exactly year ago, actually. Noomi, our second had a tough season. Adapting into Finnish culture and finding swedish speaking friends wasnt easiest. All girls felt that they lost something as we moved from Estonia up north, and in a way they were right. Many friends were left "behind". And as we heard that Noomis old rabbit died, it just added an extra weight on her little shoulders.

This was a time i decided to lead my family by making a decison to have a dog (i had been against it for many years). I thought that this way we will always have an extra friend at home.

Maybe its too early to say if it was a bad, good or great decision, but here we are! Milou Enni is at our home! (Noomi had a right to choose a name for her)

She is a beagle - English hunting dog. Rather common in the area where we are living (lot of elk hunters here!). That breed is known for unique nose that can smell a target miles away. And they don't grow that big, have lot of energy and tend to be intelligent (read: not too difficult to train).

Well, we will see!

Last three nights I haven't slept much. She wakes up couple of times during a nighttime and wants to cuddle and bite. But yes, I'm still in love.

Here are some pictures.
Our youngest, Ilse, holding our first gift for Milou. 

First photo of her (cred. Greta)
I'm telling you, she is smart!
Thats me and a dog!
Our fourth, Mirtel, can pat her for hours! They both need it.

Milou Enni (7,5w) and average sized chicken egg.


Wednesday, June 12, 2019

Mälestuskivid ja tänupõhjused

Kui mul Eestis (Ülenurmel) oli Vapramägi ja Vooremägi, kus sain aeg-ajalt looduses käia, iseendas selginemist otsida ning Jumalaga suhelda, siis siin Soomes on mul selliseks rajaks kohaliku spordihoone terviserada.

Käin sellisel rajal vähemalt korra nädalas (kui stressi rohkem, siis tihedamini). Tihti võtan kaasa lisaks piiblile ka päeviku ning kui tahan, et asi oleks pisut põnevam, siis mõtlen endale mõne loomingulise ülesande.

Siin pildil on üks sellistest - miniatuursete mälestuskivide korjamine.

Olin lugenud Joosua raamatut ja seda, kuidas Iiraseli rahvas läks kuival jalal läbi Jordani jõe. Et see ime neilt meelest ei läheks, pidid kaheteistkümne suguvõsa esindajad võtma õlgadele kivikamakad, et tulevased põlved (lapsed) teaksid küsida, milleks need? Miks te neid kive korjasite?



Küsisin siis iseendagi käest, mille eest olen mina tänulik? Mis on minu möödunud Soome-aasta kivid? Ja nüüd kui ma järgi mõtlen, siis ka blogipostituste tegemine on ju üks mälestuskivide korjamine. Jäädvustame asju, mida unustada ei taha.

Ei taha unustada näiteks seda vaatepilti.



Iseenesest täiesti argine ja oma korduvuses isegi nüri vaatepilt, aga minule meenutab see seda, et mul on olnud oma peres oluline roll. Kasvõi logistikuna. Olen saanud neid aidata ühest punktist teise. Siin pildil olen Citymarketi parklas, pereparklas.

Ma arvan, et see on mulle oluline seda enam, kuna olen välismaalane ning tunnen tihti, et mul ei ole erilist rolli/panust siinses ühiskonnas (sellisel viisil nagu see oli mul Eestis) - aga see pilt meenutab, et mul on see on mul olemas mu omas perekonnas. Mul on tähtis seda meeles pidada.



Ja siin on üks logistiku rõõmudest. Meie esimene ujumine. Avastasime endile kohaliku järve (Ülenurmes oli selleks Külitse). Mina muidugi olin ses mõttes puss, et olin pigem sokkides - aga ikka on ju tore vaadata, kuidas selline sulistamine lastele korda läheb?

Teise suure asjana tooksin välja selle, et oleme leidnud kohalikke sõpru. See on valdkond, mida oleme pidanud tooma korduvalt Jumala ette ja see ei ole asi, mis oleks juhtunud üleöö. Olen rõõmus, et kõigil lastel on keegi, keda nad saavad nimetada sõbraks, aga ka seda, et minugi ümber on uusi inimesi. Olen tänulik, et ma pole jäänud üksi ja kui mul on olnud raske, siis olen pigem saanud inimestega lähedasemaks.

Siin on näiteks Kenneth. Ta elab minust 400 meetri kaugusel ja me käisime üht väga ägedat, mitmekülgse loodusega disc-golfi rada avastamas. Kennethil oli kettaid palju. Aga kuna olime mõlemad parajalt roostes, sellest ka see õngitsemise pilt.




Milliseid kive korjad sina?

Tuesday, May 21, 2019

Uus kodu


Ega ma seda väga suurelt pole kuulutanud, aga jaanuarist alates oleme tegelenud uue kodu renoveerimisega. Minust sai lammutaja/ehitaja, hüüdnimega stahhaanovlane.

Siin pildil olen ma teel Cramost koju. Soome velid olid mu vastu lahked ja arvasid, et mulle sobiks see müts. Mäletan, et see oli päev, mil laenutasin matieemaldamismasinat.


Mulle meeldisid need kuud. Tundsin, et sain perele midagi olulist teha. Siin pildil ma meiseldasin üles köögi põrandat. Wilma vaatas pealt, ja seegi oli minu jaoks tore tunne.

Ilmselt üheks Soome-aja erilisemaks asjaks on see, et olen saanud panna perekonna esimeseks ning Gretaga lähedasemaks. Saame kogu elu ja olu justkui uuesti avastada. Siin pildil on jäädvustatud see, kuidas me eemaldasime tapeeti.



Aga nüüd kui aknast välja vaadata, on sama hästi kui suvi! Eks see ole ka Eestis nii. Maja jäi meil esialgu poolikuks, aga sisse saime kolitud. Võilillede vahelt terendab me uus kodu.

Ees seisab teine aastaring Soomes.

Monday, April 29, 2019

LÕPUKS OMETI! - õde käis perega külas


Nagu ilmselt mu facebooki jälgijad teavad, siis olen oodanud siin Soomemaal pikemat aega õdesid külla. Eks ma olen neid natuke survestanud ka - luukere piltidega.


Aga eks sel ole ka päris tunded all. Ja see ei kehti kindlasti ainult õdede, vaid paljude teistegi suhete puhul. Jah, ükskõik kui kõva mees ka Märt Saar ei oleks, igatseb temagi kodumaad ja omakseid. Inimesi, kellega olen seni läbi käinud.

Ei asenda suhtlust üksikud repliigid sotsiaalmeedias ega telefonikõned. Need ajavad kuidagi asja ära, aga tühimik jääb ikka kuhugi sisse... 

Päris luukereks ei muutu, aga kurbust ikka leidub.


Kuni viimaks, kasvõi paariks päevaks me ikka kohtume! Ehk siis, sel korral tuli Tuuli külla! Ja veel kogu perega!

Mul oli kaks päeva kohe päris tore olla. Aga kolmas päev enam mitte nii väga, sest siis ma mõtlesin juba nende lahkumisele. 


Õnneks saime palju asju teha. Näiteks Greta vanematel käia külas. 




Või Henriga võidu sõita. Mina võitsin (loomulikult).


Poisid olid palju kasvanud. Järgmine kord on nad juba täitsa mehed, või noh, lõngused. Praegu nad veel allusid mu provokatsioonidele ja ülaloleval pildil nad näitavad kui kõvad mehed nad on - ja joovad kraavist vett, et minult saada 2 eurot. Ma muidugi ei andnud neile (sest reegel oli, et pidi võtma metsa alt ühe vana mahlatopsi ja selle kraavivett täis panema). 

Mina olin valmis pooliku suitsukoni viie euriga ära sööma, aga Wilma oli ligi ja ei lubanud... vist õnneks.


Ja loomulikult zip-line tegime ka. Henri tuli täpselt õigel ajal oma ettevõtlikkusega appi ja siis ei olnud mitte ainult me lastel toredam, vaid ka Tuuli sai sellega lennata!

Aitäh teile ja ikka jään teid igatsema!

Sunday, January 27, 2019

Põgenev prohvet nimega ...


Täna see siis juhtus! Mind kutsuti teist korda siin Soomes (rootsi keeles) jutlustama ja ma sain hakkama!

Jee!

Eriti tore muidugi, et üldse uuesti kutsuti :)

Ma muidugi kasutasin spikrit nagu esimeselgi korral ja olen tänulik oma soome suguseltsilisele Katarina Svanforsile, kes mu inglise keelse tekstiga väga puhta töö tegi. Tack, Kata, tack! Sain tagasisideks, et jutt oli selge ja arusaadav.

Minu suhe jutlustamisega

Ja kui aus olla, siis jutlustamine on mu jaoks olnud oluline väiksest peale. Kasvasin üles baptistipoisina (Tartu Salemi koguduses), nähes iga pühapäev, kuidas auväärsed vanahärrad kantsli astusid ning tähtsa näoga Jumalast rääkisid. Ma ei saanud küll enamus kordadest kõigest aru, ja mõnikord kippus asi ka igavaks ja monotoonseks minema, aga ikkagi jättis see minusse sügava jälje.

Ma arvan, et isegi nii sügava, et kui gümnaasiumi lõpetasin (õpetajate sõnade järgi "imekombel" ja ma arvan, et nad ei ole kaugel tõest), olin valmis teatud tingimusel Tartu Ülikooli minema. Mäletan selgesti seda hetke kui seisin TÜ peahoone taga, Gustav Adolfi kuju juures enne sisseastumiskatseid ning saatsin taeva poole palve: "Jumal, mulle ei meeldi õppida, sa tead. Ainus asi, mida oleksin valmis õppima, on kirjutamine."

Ma ei tea, kui tõsiselt võttis Ta mu öeldut, aga juhtuski nii, et sain ajakirjandusse (ja suhtekorraldusse) tasuta koha peale sisse ning vähemasti tollal oli see suur asi. Peale kolme aastat õpinguid kirjutasin oma lõputöö teemal: "Transformatiivne ja informatiivne kantslikommunikatsioon" (ehk jutlustamine). Sain hindeks C, aga mind see ei morjendanud. Tänu lõputööle on mul mõtteainet olnud rohkem kui 15ks aastaks :)

Võib-olla mõne inimese pettumuseks, ma ei tea, minust ei saanud ajakirjanikku. Kes mu eelmist blogi on lugenud, teab, et sattusin järjekordse otsimise/leidmise kogemuse kaudu tegema hoopis kristlikku noorsootöö ja osa sellest on olnud ka jutluste genereerimine.

Ma ei ütleks, et ma olen mingi tegija või nii, aga kui ma tagasi vaatan, siis ma näen, et see on olnud oluline osa mu teekonnast. Kui ma eelmine aasta koos oma endise õppejõu Mart Raudsaarega kõnelemiskoolitust läbi viisime, siis lugesin kokku kõik senikirjutatud jutlused ning sain u 200 (eesti kui inglise keeles).

Seda ma siis hõiskangi siin blogis, et kui tore, et olen saanud seda ääriveeri hakata tegema ka rootsi keeles!

Oleks ju tore kui saaks kunagi kuskil Malmö tänavatel kuulutada nii rootsi kui inglise keeles rahusõnumit?

Jutlustamine on minu viis muuta maailma paremaks. Ja ma usun, et piibel on sama vägev kraam kui ta oli kirjutamise või esmatrüki hetkel. Minu elu on piiblisõnum muutnud rohkematel viisidel kui suudaksin iial kokku lugeda ja see on ilmselt üks parimaid asju, mida saan soovida ka kõigile teistele.

Kui sulle peaks huvi pakkuma, siis lisan siia alla oma inglisekeelse kui rootsikeelse versiooni tänasest jutlusest. See võiks kanda pealkirja "Põgenev prohvet nimega Joona". Ma loodan, et mingil viisil võiks see sullegi midagi tähendada.


Kära församling. Tack för att ni bjuder in mig igen. Det är en ära att dela Hans ord i ett sådant ställe. Min bön är att det jag kommer att läsa upp idag med min klumpiga svenska ska bli upplyftande för er och att det skulle ge dig vägledning i ditt liv på sådana sätt som behövs. Eftersom Gud är god och har goda tankar om dig och för dig. Min översättare är Katarina Svanfors och jag är jättetacksam för henne.
Idag skulle jag vilja bjuda in er i berättelsen om Jona. I många länder, även i Estland och i Finland är detta en av de mest populära söndagsskolberättelserna. Men jag tror att det är viktigt att inte endast lämna dessa berättelser för barnen, eftersom de har blivit skrivna och utgivna för alla människor. 
Jag har läst boken om Jona många gånger på sistone, och jag har tänkt på denna man en hel del. I december, medan jag arbetade på en Viking Line färja mellan Helsingfors och Tallinn, ville jag vara säker på att min båtfärd skulle gå bättre än Jonas. Som ni vet, hamnade han mitt i stormen och kastades i havet och blev sedan svald av en stor fisk. När jag tänker tillbaka tycker jag att min resa gick bra, och efter alla 92 resor är jag ännu vid liv och tillbaka hos min familj istället för att bli svald av en fisk. Och jag har haft många chanser att äta fisk själv. Jag tackar Gud för möjligheten jag fick att arbeta där.
Men nu ska vi till Jona. Det står skrivet: ”Herrens ord kom till Jona, Armittajs son.” Detta är den första versen och den berättar redan två saker: 
  1. Till att börja med, vi får veta att Jona är en riktig människa och inte påhittad karaktär. Han är son av Armittaj. Han har en riktig pappa och nu kan vi koppla honom till andra människor. Det är lika som för mig i Vasa. När människor träffar mig är jag endast en främling för dem, en estnisk man som bygger hus i Smedsby. Men när jag säger att jag är Gretas man kan de säga ”Aha” och de vet då mer.  Om Märt ”Gretas man” inte hjälper, kan jag säga att hon är ”Svanfors dotter eller Wasberg” och då nickar de flesta här i nejden. Det är samma i denna text, skribenten visar på så sätt att det är en pålitlig berättelse när det presenteras som Jona, sonen av Amittaj och att allt är verklighetsbaserat.
Vad vi känner till är att detta ägde rum omkring 750 år före Kristus. Det var en tid då Jonas verkade som profet. Han var en profet och hans främsta uppgift var att lyssna till Guds ord och sedan berätta vidare åt folket. I bibeln är han klassad som en ”mindre profet” och han och hans fars namn nämns vid två tillfällen. Det andra bibelstället där vi kan hitta honom är den andra kungaboken, kapitel 14. Jona hade även så kallade kollegor, som även de var profeter: Amos och Isaiah, men deras arbetsområden var olika. Amos var profet för Judarna och Jesajah för Israel och Jona för främmande länder. Intressant eller hur? 
  1. För det andra, denna vers säger att ”Herrens ord kom till honom”. Det är ett smakprov av denna bok, denna berättelse handlar om hur Jona och Gud kommunicerar med varandra.
Men denna mening kan också väcka en fråga. Till exempel, hur kom Guds ord till honom? Var det under dagen eller natten? Var det en dröm eller en röst? Var det en stark eller svag röst? Vi kunde också fråga oss på VILKET SÄTT kommer Guds ord till OSS? Hur ser livet ut i vår vardag, pratar Gud till oss personligen? 
Gud sa till Jona ”Bryt upp och bege dig till stora staden Nineve och predika mot den, för deras ondska har kommit upp inför mitt ansikte.” Vad han egentligen säger är: Gå och arbeta och berätta min profetia! 
”Men Jona flydde från Gud och var på väg mot Tarsis. Han reste ner till Jafo där han fann ett skepp som var på väg mot Tarsis. 
Den här staden Nineve var ingen liten stad. Arkeologer har sagt att det var den största staden i hela världen i åtminstone 50 år. Vi kunde jämföra det med en man på Moskvas eller New Yorks gator som ropar ut hur folk borde leva sina liv. Ja, det var ett stort projekt som Gud ville ge åt Jona! 
Och det var inte bara det att Nineve var en stad full av gudlösa och syndiga människor. Det var en ond stad. Jag tror att vi inte ens kan föreställa oss vad människorna där sysslade med. Och så har vi Jona som skulle konfrontera detta. Hans arbete kom att bli fyllt av spänning och konflikter eftersom han trots allt var en främling, en ”helig man” från Israel, och dessa assyrianer var inte mer än hans internationella fiender. Lycka till Jona! Du kan fixa det här! Gå och berätta att den här staden kommer att brännas ner om de inte ändrar sitt sätt att leva, och börjar tjäna Gud! 
Var detta för mycket för Jona? Kanske han flydde från Gud för att han var rädd? Oftast tror folk detta om honom. Men var det så? Var Jona verkligen rädd? 
Han reser till den gamla hamnstaden Jafo, där det är möjligt att resa så gott som vart som helst. Asien, Afrika, Europa. Jona väljer Tarsis som destination, staden långt bort. Han visar oss att hans plan var att resa så långt bort från Nineve. Men VARFÖR? Varför predikade han inte då han var en profet? Vad försiggick i hans huvud medan han steg på båten?  
Han träffar en väldigt blandad skara människor på båten. De är sjömän, hedniska som alla har olika gudar som de tillber. Jona berättar kort för dem att han flyr sin Gud och går sedan och lägger sig. Men då blir det Guds tur att göra ett drag. Han sänder en stark vind och en storm. Skeppet börjar i princip flyga. Och av någon anledning fortsätter Jona att sova. Men varför? Varför sover Jona så djupt? Varför är han inte rädd för att dö? 
Sjömännen vaknar upp i panik och väcker honom, och frågar varför han är den enda som inte ropar till sin Gud? ”Vem är du och vad är din bakgrund?” Jona berättar lite mer om sig själv, och nämner att han är hebré och att han dyrkar den enda Gud som finns. Himmelens och jorden och HAVENS skapare. Det är skrämmande för de andra! ”Du flyr från Gud som har skapat havet?” Och du gör detta medan du SOVER? 
Jona säger åt dem att det är bäst att de kastar honom överbord. Men hedniska sjömän är inte dumma, de tänker omsorgsfullt hur Gud skulle tycka och tänka om de förklarar att det är bättre för dem att offra allt istället för att kasta en helig man överbord. Men Jona insisterar och till slut kastar de honom ut i havet. Alla är rädda vad som ska hända näst och de håller andan, när plötsligt stormen lugnar ner sig. Jona sjunker under vattenytan, men Gud slutar inte där. Han sänder en stor fisk som sväljer denna lilla mannen och Gud låter honom uppleva mörker på djupa vatten. Det är här det första kapitlet slutar. 
Det andra kapitlet börjar med en bönfylld dikt. Det är Jona som sjunger och ber, och berättar hur GOD Gud är. Det visar sig att han har spenderat tre dagar och tre nätter inuti magen på en fisk och det verkar som att något har ändrat i hans hjärta. Han försöker inte längre undvika Gud, istället är han tacksam. Det är stort! Oj, jag önskar att vi kunde veta mer om vad exakt som hände under dessa tre dagar inuti den där varelsens mage!
Berättelsen kunde ha slutat precis där, och slutat bra, men det gör den inte. Jona berättar att fisken spydde upp honom på torra land och Guds ord kom till honom för ANDRA gången, för att påminna honom vad hans jobb var. Denna gång går Jona, han är lydig! Och vet du vad som händer? Han går på gatorna i Nineve, han går endast en dag, och ropar ut samma mening om och om igen, och folket av Nineve börjar visa ånger. Jonas budskap sprider sig snabbt. Hjärtat hos de syndiga börjar smälta. Även kungen kommer ner på sina knän och TILL OCH MED djur omvänder sig. Vilket märkligt uppvaknande!
Jag vet inte hur det är för er, men för mig, oberoende vilket slags arbete jag än gör, är det väldigt tillfredsställande när arbete blir klart. Till exempel när jag var på färjan och jag såg glada människor, särskilt barn, så gjorde det mig väldigt nöjd. Jag arbetade som jultomte, och jag känner att jag skötte mitt arbete bra.
MEN för Jona är det inte tillräckligt, av någon anledning. Det står skrivet ”Men för Jona tog mucket illa vid sig och blev arg.” Det verkar som att denna man hade svåra problem! Något kändes ÄNNU fel i hans hjärta. Och då börjar han gräla med sin chef, Universums skapare, Gud. ”O Herre, var det inte det jag sade när jag var kvar i mitt land! Därför ville jag förekomma det och fly till Tarshish. Jag visste ju att du är en nådig och barmhärtig  Gud, sen till vrede och stor i nåd och beredd att ångra det onda.
Om Gud vill, skulle han kunna döda Jona på en gång. Vi vet det. Han kunde skicka en blixt eller stanna hans hjärta. Men nej, Gud låter honom gnälla! Han låter Jonas sanna känslor och ilska komma fram. Jona är väldigt olycklig med det faktum att människorna visar sin ånger. Vilken märklig profet! Han sitter under en buske, bekvämt, och han ville egentligen se hur denna stad brann ner. Varför beter han sig på det sättet? Och varför flydde han från Gud överhuvudtaget? 
Det var inte så för att hans arbetsuppgift var för stor för han eller för att han var rädd. Nej, han var inte rädd för någon storm. Gud eller inte ens för döden! För mig verkar det som att han hellre hade velat att folket i Nineve skulle DÖ. Det verkar som att han HATAR människor. Han ÄLSKADE inte människor.
Han hatade de som han skulle tjäna. Men även mer imponerande, Gud var SÅ tålmodig med honom att han lät Jona ligga ner som han ville och gnälla och vara arg på honom. Och sen utbrast Jona Jag visste ju att du är en nådig och barmhärtig  Gud, sen till vrede och stor i nåd och beredd att ångra det onda. Ta nu mitt, Herre, för jag vill hellre dö än leva!”
Nej, Jonas problem var inte bara det att han hatade folk. Hans största problem var att han hatade HUR MYCKET Gud älskade människorna. Han ville inte att Gud skulle vara så sen till vrede, och han ville inte att Gud skulle vara den Han egentligen är. Men tack vare denna bok ser vi att Gud har ett stort hjärta för alla människor och att han är tålmodig med ALLA! Hedniska, syndare, falska profeter, men även för mig och för dig också! 
Och sen lär Gud Jona en läxa. Medan denna profet sitter utanför staden låter Gud en ricinbuske växa fram runt Jona för att göra det riktigt bekvämt för honom. Men lite senare låter Gud busken torka så att Jona bränner sig under solen. Och igen blir Jona VÄLDIGT ARG och Gud frågar helt enkelt honom: ”Har du rätt att vara arg över ricinbusken?” 
“Jag har rätt att vara så arg att jag kan dö,” säger Jona.
Gud svarade: ”Du bryr dig om RICINBUSKEN, som du inte har lagt någon möda på och inte har odlat, som kom till på en natt och försvann efter en natt. SKULLE DÅ INTE JAG BRY MIG om Nineve, den stoda staden, där det finns mer än 120 000 (hundratjugotusen) människor som inte kan skilja mellan höger och vänster, och dessutom många djur?”
Gud visar Jona hans riktiga problem och hur egoistiskt han har tänkt. Han visar hur småaktiga hans tankar är. 
Jag önskar att vi kunde se vad Jona sa eller gjorde efter den här konversationen, men det kan vi inte. Det är här berättelsen slutar och vi lämnar med våra frågor och egna slutsatser. Intressant skrivet, eller hur?
Jag undrar, kanske det till och med var skribentens avsikt eller profeten Jonas avsikt medan han skrev det? 
Han ville att hans läsare, och inte endast barnen i söndagsskolan skulle tänka på denna berättelse. Och dra sina egna slutsatser. Så jag frågar: Vad har du lärt dig av denna berättelse? 
Vad hade du gjort om du gått i Jonas skor? Hade du gladeligen gått till den stora och gudlösa staden och gett människor dåliga nyheter? Eller lyssnar du alls till Gud och gör som han vill att du ska göra? 
Det är inte alltid enkelt att utföra Guds arbete, jag vet. Jag har också upplevt den smärtan. När jag var på Viking Line XPRS fanns där några medarbetare som inte ville ha mig där. De tyckte att jag inte var bra nog. Jag förtjänade kanske för mycket pengar enligt dem eller så var mitt sätt att leva inte gott nog. De gjorde inte mitt liv enkelt där om vi säger som så. Men jag vet att Guds önskan var att jag skulle älska dem och inte säga något ont till dem. Det var inte min sak att straffa dem, jag var där för att älska människor. Trots det var det inte alltid lätt! Ibland gjorde mitt ”kristna uppförande” saker ännu värre. Eftersom jag är ödmjuk och förlåtande uppfattas jag som trångsynt, naiv och även radikal. Men det är okej för mig. Gud vill att vi ska älska människor oberoende. 
Om jag ska plocka fram två utmaningar från denna berättelse, så skulle jag välja dessa två: 
  1. Först av allt, våra hjärtan räknas! Medan vi arbetar för Gud, låt oss göra det med rena hjärtan! Har du också märkt att det är så mycket lättare att lyssna till Guds röst om ditt hjärta är rent? Och om ditt hjärta är rent så är du också så mycket gladare! Låt oss kolla upp våra hjärtan! I vilket skick är ditt? Och om det inte är rent, låt oss be att det ska bli det!
  2. För det andra, vad har Gud kallat dig att göra i år? Vad är ditt Nineve-projekt?  Har du några projekt som du behöver fokusera på? Det behöver inte vara att predika i Moskova, New York eller till och med gatorna i Vasa, men kanske något annat. Varje projekt kan vara evangeliskt på något sätt. För mig är det att skriva en bok menat för tonårspojkar och att renovera vårt hus. Och även att lära mig svenska och finska så att jag kan diskutera på en djupare nivå med människor. 
Om du inte har något, kanske du borde be för det? Gud tycker om att ge möjligheter.
Eller kanske du inte behöver något nytt i ditt liv? Kanske du har allt ”på radin” redan, och allt du behöver göra är att dubbelkolla om dessa saker du gör glorifierar Gud? Kanske din kallelse är att göra många små uppgifter med en troende inställning.
Jag har ett litet exempel från vardagen – En tidig morgon när endast jag och Greta var uppe hörde vi ringklockan. Det var mörkt och kallt ute och vi var inte säkra på vem som var bakom dörren. Jag var till och med lite rädd, och undrade vem som var där ute? Min fru jagade på mig och jag öppnade långsamt dörren och slappnade av. Nej det var ingen kriminell eller elak varg från skogen! Det var min svärmor, Margareta! Hon hade kommit med överbliven mat från min svågers Turkiska restaurang! På ett sätt, inget speciellt, hon och Roger hade ätit rester men sedan hade hon kommit att tänka på oss en kall och mörk morgon. Det blev vår lunch! Medan hon steg in i sin bil, vinkade hon åt oss och sa kort: Välsignat! Det var ett litet projekt, men hon gjorde det med en troende inställning. Det var en god gärning, ett litet projekt med en troende inställning. Jag tackar ännu Gud för det! Våra dagar och diskussioner kan vara fulla av sådana välsignelser OM vi vill. 
Kära församling, låt oss inte fly från Gud, utan låt oss gå med Honom varje dag, morgon och natt! Och låt oss leva helhjärtat! Ja, att arbeta med Gud är det rätta saken att göra, men det är även kul! Du kommer att växa som person, du kommer att träffa människor i olika sammanhang och Gud kommer att använda sig av dig allsmäktigt!

Vilken glädje och privilegium det är att följa Gud varje dag och var som helst. Amen!

Greta õde juhatamas koosolekut

Hästi scrollitud! Ja nüüd siis inglise keelne versioon. Vabandan vigade pärast, see on redigeerimata.

Dear church. Thank you for inviting me again. It is a privilege to share his word in a place like that. My prayer is that what I am reading out with my clumsy Swedish would be uplifting for you, and it would give direction to your life in the ways that are needed. Because God is good and He has good thoughts about you and for you!
Today I would like to invite you into the story of Jonah. In many countries, also in Estonia and Finland, this is one of the most popular Sunday School stories. But I think it is important not to leave those stories just for kids, because it has been written and published for all the people groups. 
I have been reading Jonahs book lately many times, thinking about this man a lot. In December, as I was working on a Viking Line boat, between Helsinki and Tallinn, I wanted to make sure that my boatride would go better than Jonahs. As you know, he ended up in the storm, was thrown into the sea, and he was swallowed by a big fish. Looking back, I think my journey went well, since after 94 boatrides I am still alive, back with my family and instead of fish eating me, and I had many opportunities to eat fish myself. I am thankful to God for this opportunity to work there.
But now lets read the text. It is written: "The word of the Lord came to Jonah son of Amittai." This is first verse and it already tells two things:
1. Firstly, we find out that Jonah is a real person and it is not a fictional story. He is son of Amittai. He has a real father and now we can connect him with other people. It is like me being in Vaasa, When people meet me, then for them I am just a stranger, man from Estonian, building a house in Smedsby. But if I tell that I am Gretas husband, then they say “aha” and know better. If “Märt, the husband of Greta” does not help, I can say that she is “daugther of Svanfors or Wasberg” and then most of the locals nod. It is same also in this text, author shows that this story is trustworthy, Jonah is son of Amittai and everything is based on true events.
What we know is that these events happened around 750 BC. It was a time of Jonahs service. He was a prophet and his main task was listening Gods voice and then telling it to other people. In bible he is classified as “a minor prophet” and he and his father name are mentioned on two occasions. Second place we can find him is in 2.Kings 14. Jonah had also so called collegues who wereprophet Amos and Isiah, but their working fields are differents. Amos is for Judea, Isiah Isreal and Jonah for foreign nations. Interesting, isn’t it?
2. Secondly, this first verse tells that “Gods word came to him”. Its a foretaste of this book - this story is about Jonahs and Gods interactions.
But this sentence might arise questions as well. In example, how does Gods word come to him? Was it during a day or night? Was it a dream or a voice? Was his voice loud or a silent? We could also ask in WHAT WAY does Gods word come to US? How does it look life in our everyday, is God speaking to us in private?
God says to Jonah: “Go to the great city of Nineveh and preach against it, because its wickedness has come up before me.” Basically he says: go to work! Do your prophetic service! 
“But Jonah ran away from the Lord and headed for Tarshish." What?! Why? 
And actually, this is how this story could end. Business over! God would find another worker, better one than Jonah and everything would go smoothly. But no, author of this texts wants us to know more, even though everything will just go more and more embarrasing. Author, by the way, is Jonah himself. For some reason he is ready to tell these events very much in detail.
”But Jonah ran away from the Lord and headed for Tarshish. He went down to Joppa, where he found a ship bound for that port.” 
This city Nineveh was not a small one. Archeologist say it was largest city in the whole world for at least 50 years. We could compare it with a man going to the streets of Moscow or New York, shouting to people how they should live. Yes, its a big project what God gives to Jonah!
And not only that. It is told that Nineveh was full of wickedness. It is evil. I think we can't even imagine what people were doing there. And now this is Jonah who needs to confront them. His work will be full of tension and conflicts, because after all he is just a stranger, “holy man” from Israel and these Assyrians there are not more than his national enemies. Good luck, Jonah! You can do this! Go and tell this city that they will be burnt down if they do not turn from their evil works to God!
Was this too much for Jonah? Maybe he was fleeing from God, because he was afraid? Usually this is what people think about him. But is it so? Is Jonah actually afraid?
He goes to old port city Joppa, also known as Jaffe, where it was possible to travel basically everywhere - Asia, Africa, Europe. Jonah chooses Tarshis to be his destination, the far away city, showing us that his plan was to go as far as possible from Nineveh. But WHY? Why didnt he preach even though he was a prophet? What was going on in his mind as he stepped on a boat? 
He meets a very mixed group of people on the boat. They are seamen, pagans, who have all different gods whom they are worshipping. Jonah tells them shortly that he is fleeing from his God and then goes to sleep. But then it is Gods turn to make His move! He sends a wind and a storm. Boat if basically flying. And for some reason Jonah keeps sleeping. But why? Why is Jonah sleeping so deep? Why is he not afraid of dying?
Seamen are in panic and wake him up, asking why he is the only one not crying out to his god? “Who are you and whats your story?” Jonah tells them bit more about himself, by mentioning that he is a Hebrew who worships one and only God. Creator of heavens, earth and WATER. That is terrifying for others! “You are fleeing from God who has made the sea? And all you do is SLEEPING?”
Jonah says that it is best if they cast him overboard. But pagan seamen are not stupid, they think carefully how God would feel about it and they explain its better for them to sacrifice everything but throw this holy man overboard. But Jonah insist and lastly he is thrown out of the boat. Everyone is afraid what would happen next and they hold their breath, when suddenly storm calms down. Jonah sinks under water, but God wont stop there. He sends a big fish who swallows this little man and God lets him experience darkness in deep waters. This is where the first chapter ends.
The second chapter starts with a prayerful poem. It is Jonah singing and praying, telling how GOOD God is. Comes out that he had spent three days and nights in a fish tummy and it seems that something had changed in his heart! He is not trying to avoid God any longer, but instead he is thankful! Thats huge! Oh, I wish we could know more what exactly happened during these three days in that creatures stomach! 
Story could end right there, happily, but it doesn’t. Jonah writes that fish puked him out on a dry land and Gods word came also SECOND time to him, reminding him what his work was. And this time Jonah goes, he is obidient! And you know what happens? He goes on Nineveh streets, walks there just a day, and he shouts out just a one sentence over and over again, and Nineveh people start repenting! Jonah message spreads fast. Hearts of wicked people start melting! Even king comes down on his knees and EVEN animals repent! What a strange awakening! 
I do not know how is it for you, but for me, no matter whats the work I am doing, it is very satisfying to see when work gets done. In example, when I was on a boat and I saw smiling people, especially kids, it made me very satisfied. I was working as a Santa Claus, and I felt I did my job well.
BUT for Jonah it is not enough, for some reason. It is written: “But to Jonah this seemed very wrong, and he became angry.” Looks like this man had deep issues! Something was STILL wrong in his heart. And then he starts arguing with his boss, creator of univererse, God. “Isn’t this what I said, Lord, when I was still at home? That is what I tried to forestall by fleeing to Tarshish.”
If God wants, he could kill Jonah rightaway. We know that. He could send a lightningbolt or stop his heart, but no, God lets this man whine! He lets Jonahs anger and true feelings come out. Jonah is very unhappy with the fact that people are repenting. What a weird prophet! He is sitting under the plant, comfortably, and he actually wanted to see how this city will burn down. Why is he behaving like that? And why was he really fleeing from God in the first place? 
It wasn't so because the work was too big for him or because he was afraid. No, he wasnt afraid of storm, God, or even his own death! It looks more like he really wanted Nineveh people to DIE. Looks like he was HATING people. He didnt LOVE people.
He hated those he was supposed to serve. But even more impressively, God was SO patient with him that He let Jonah lay down as he wanted and whine and be angry with him. And then Jonah bursted out: “I knew that you are a gracious and compassionate God, slow to anger and abounding in love, a God who relents from sending calamity. Now, Lord, take away my life, for it is better for me to die than to live.”
No, Jonahs problem wasnt just that he hated people. His biggest problem was that he hated HOW MUCH God loved people. He didnt want God to be so patient, and he didnt want God to be who He really was. But thanks to this book we see that God really has a really big heart for all the people and he is patient with EVERYONE! Pagans, sinners, bad prophets, but also me and you too!
And then God gives a lesson to Jonah. As this prophet was sitting outside of the city, God gives lets one tree grow over his head very quickly, so that it would be even more comfortable for him. But then, little later God dries out the tree so that Jonah is under burning sun. And again Jonah becomes VERY ANGRY and God simply asks:  “Is it right for you to be angry about the plant?” 
“It is,” Jonah says. “And I’m so angry I wish I were dead.”
But God replied: “You have been concerned about THIS PLANT, though you did not tend it or make it grow. It sprang up overnight and died overnight. And SHOULD I NOT HAVE CONCERN for the great city of Nineveh, in which there are more than a hundred and twenty thousand people who cannot tell their right hand from their left—and also many animals?”
God shows Jonah his real issue and how egoistically he has been thinking. He shows how small are mans thoughts.
I wish we could see what Jonah said or did after that conversation, but we can't. This is were the story ends and all we are left are questions and our own conclusions. Interestingly written, isnt it?
I wonder, maybe this was also the intention of author, prophet Jonah, as he was the one writing it?
He wanted his readers, not just children in Sunday school think about this story. Draw their own conclusions. So I ask: what did you learn from this story?
What would you do if you had been in Jonah shoes? Would you have gone willingly to this big and wicked city telling people bad news? Or are you at all listening to God and obeying him?
It is not easy to be part of Gods works always, I know. I have experienced that pain also. When I was on a Viking Line XPRS, there were also few teammembers who didnt want me to be there. They thought that I am not good enough, I am earning too much money or that the way I have chosen to live my life is not right. They didnt make my life easier there, lets say so. But I know that God called me to love them, and not say anything bad to them. It was not my part to punish them, I was there to love people. And even then it wasnt always easy! Sometimes my “Christian behaviour” made things even worse. Because if I am gentle and forgiving it is viewed narrow-minded, naive and even extreme. But it is fine with me. God still wants us to love people no matter what.
But if I could bring out two challenges from this story to all of us, I would pick these two:
1. Firstly, our hearts matter! As we work for God, lets do it with clean hearts! Have you also recognized that it is so much easier to listen Gods voice if your heart is clean? And if your heart is clean you are also so much more joyful! Lets check our hearts! In what condition is yours? And if its not clean, lets pray so it would be!
2. Secondly, what is something that God calling you to do this year? What is your Nineveh project? Do you have any projects you need to focus on? It might not be preaching on Moscow, New York or even Vasa streets, but maybe something different. Every project can be evangelistic in some way. For me it is finishing a book for teenage boys and renovating house. Also learning Swedish and Finnish, so I could talk in a deeper level with people. 
If you do not have anything, maybe you should pray about it? God likes giving opportunities.
Or maybe you do not need anything new in your life? Maybe you have everything in place already, and all you need to do is a double-check if these things you are doing are aligned with glorifying God? Maybe you are called to do many smaller tasks with worshipful attitude?
I have just a small example from the everyday life - One early morning when just me and Greta were awake, we heard a door bell. It was dark and cold outside and we werent sure who is there. I was even little bit afraid, thinking whos out there? My wife encouraged me and I slowly opened a front door, but then relaxed. No, it wasnt any criminal or evil wolf from the forest! It was my mother in law, Margareta. She had brought us food from Turkish restaurant. In a way, nothing special, these were leftovers she had with Roger, but she had us in the mind on a cold and dark morning. It became a lunch for us! As she stepped into a car, she waved and just said shortly: blessings! It was a small project, but she did it worshipful attitude. It was a small project with godly touch. I still praise God for that! Our days and conversations can be full of such blessings IF we want!
Dear church, let us not flee from God, but walk with Him every day, morning and night! And lets life full-heartidly! Yes, working for God is a right thing to do, but its also fun! You will grow as a person, you will meet different people in different circumstances and God will use you allmightidly! 
What a joy and privilege it is to follow God every day and everywhere! Amen!

Sunday, November 11, 2018

Kas isa südant tunned sa?



Ma lihtsalt tahaksin seda postitust teha, et kuulutada maailmale:

Olla isa on väga tore ja uhke asi!

Ja see on suur asi, et meid on meeles peetud!

Aitäh ka lastega tegelevatele asutustele (lasteaedadele, koolidele ja kirikutele), et te sellest ühe ilusa numbri teete! See paneb meid tahtma olema paremad isad ja buustib meid nii mõnekski ajaks!

Ja kuigi ma ei ole enam mingi poisike, ikka oli tore kuulda täna ka oma isa häält läbi telefonitoru. Kas see pole mitte nii, et me kõik jääme lapseks elu lõpuni?

Samuti on eriline see, et saame palvetada (s.t. rääkida) Jumalaga asjadest, mis südamel ja nii, et ta meid ära kuulab. Tema on muidugi superisa ja tema sarnast teist ei ole.

Seda kõike soovitan soojalt ka kõigile teistele, nii palju kui need asjad on meie teha.


isadepäeva õhtul, 2018
Soomest

Tuesday, October 9, 2018

Minu esimene rootsikeelne jutlus

See juhtus eelmisel pühapäeval. Läksin väikesesse palvelasse, käes viis paberilehte.

Betesda nelipühikoguduserahvas tervitas meid suure rõõmuga kui nägid Gretat peale 17 aastat eestimaal elamist uuesti endi keskel. Mind kutsuti jutlustama. Valisin keeleks kohaliku rootsi keele.

Enne kui kantslisse astusin, palvetas kogudus siiralt, et nad minust aru saaksid. Mu selja taha jäi maal Jeesusest Ketsemani aias. Ka tema oli pildi peal palves.

Ma arvan, et mul läks hästi. Olen tänulik oma tõlkijatele, Greta õele Sarale ja vennanaisele Katale. Samuti kuulsale Ahvenamaa poeedile Janne Kütimaale, kes redigeeris. Kui tahad, saad Google translates järgi vaadata, mida ma siis rääkisin. Päris hästi tõlgib! Ainult paar naljakat kohta tuli juurde.


Hejsan! Jag och min familj kom till Finland i juni, när kålen var små. När jag ser tillbaka kan jag bara konstatera att det var en fin sommar iår! Mestadels tillbringade vi vår tid i Vassor; den byn, som minner mej om Astrid Lindgrens ”Barnen i Bullerbyn”. Jag kommer ihåg de kära stunderna jag hade, när jag satt under solen och läste gamla testamentet och åt kanelskorpor. Det var då idén om att flytta till Finland växte sej stark inom mej. 
Då jag läste, märkte jag att många människor på gamla testamentets tid också tillbringade mycket av sin tid utomlands. Dessa historier uppmuntrade mej. Och fastän min fru Greta har bott här hälften av sitt liv, så har vi, som familj, inte gjort det, och det är ett okänt och oupptäckt land för oss.
Beslutet att flytta hit var rätt klart för mej, eftersom jag anser att det var det bästa för vår familj. Javisst är det en utmaning för oss, men jag tycker om det. Vi behöver utmaningar. Och det är härligt att se Gretas vackra fötter gå på sitt eget land, Österbotten. Det är härligt att se henne tillsammans med sitt eget folk. Att vara här är en välsignelse för oss, men jag hoppas att vi också kan bli till en välsignelse för andra. Som ni vet så har Gud kallat oss att vara till en välsignelse, det är vad aposteln Petrus skrev.
Men idag skulle jag vilja dela med mej av ett par bibelverser som har uppmuntrat mej på denna resa.
”Tar jag morgonrodnadens vingar, gör jag mej en boning ytterst i havet, skall också där din hand leda mej och din högra hand fatta mej”. 
Min bokförare gav mig den versen då hon hörde att vi skulle flytta. Versen berörde mej. För mig känns livet i Vasa, som att bo vid fjärran hav. Detta ställe är långt borta från vårt hem. Det tar 12 timmar att resa hit. Det vore lätt att börja fråga sej ”var har jag hamnat? Varför just hit?” Jag kan kanske tycka att Gud inte är lika mycket här som någon annanstans, eller där jag är van vid att se Honom. Eftersom det här är ny plats för mig.
Men i den nämnda bibelversen står det klart att vartän vi går är Gud med oss. Gud vill att vi ska veta att Han är här! Han bor vid detta hav. Han har inte endast semester eller villa här. Han gör sitt verk här! 
Jag har märkt att människorna här känner varandra mycket väl. Men det spelar ingen roll hur bra människor här känner varandra, Gud känner var och en bäst av alla. Mera än så, Han ger oss skydd, vårt dagliga bröd och leder oss. Han håller inte tillbaka! 
På grund av detta så vet jag att emedan vi bor här, så kan vi även komma närmare Honom. Som en familj får vi många nya möjligheter att lita på Honom.
Kanske är Guds närvaro i dessa trakter inget nytt för er? Kanske ni har upplevt det, men vant er vid det också? Men jag vill att ni ska veta att det faktum att Gud bor här är mycket stort. Låt oss inte ta det för givet!
Här i närheten finns en bro. Någon har skrivit dit Jesu ord: ”Jag är vägen, sanningen och livet”. Vilken glädje att finna ett sådant graffiti! Någon annan har dock skrivit som svar ”Nej!”. Personligen tycker jag att det är kul att se hur Gud jobbar här i dessa två personers liv. 
Gud gör mycket här och många saker samtidigt!
Min svärfar, Roger, har sagt att Korsholms kommun är unik för att det finns många kyrkor här. Här finns det flera kyrkor per kvadratkilometer än någon annanstans i Finland. Det är som i Vatikanen. Om du är en Kuni-bo så har du privilegiet att bo i Vatikanen. Ärligt sagt så är det en lyx!
Det står skrivet i Guds Ord: ”Vart skall jag gå för din Ande? Vart skall jag fly för ditt ansikte? Om jag far upp till himlen, är du där, bäddar jag åt mej i dödsriket, är du där. Tar jag morgonrodnadens vingar, gör jag mej en boning ytterst i havet, skall också där din hand leda mej och din högra hand fatta mej. Om jag säger ”må mörker falla över mej och ljuset bli natt omkring mej”, så är inte mörkret mörkt för dej, natten skall lysa som dagen och mörkret vara som ljuset”. 
Denna bibelvers är för oss alla. Varifrån du än kommer eller vartän du är på väg, så är Guds ande där. Guds närvaro finns överallt. I kyrkan, på vägen, hemma, på bron eller under bron. Vänner, här är ni mycket omgivna och skyddade av Gud själv!
Något som vi brukar säga i kyrkan i Estland låter såhär: ”dit du går, dit går Guds rike”. Det innebär att inte bara vi upplever Hans närvaro, men vi kan lätt förmedla det även till andra!
Det är ett privilegium att både leva och gå i Hans ljus och att få ge det vidare till andra!
Naturligtvis kommer det ibland situationer som inte är så trevliga. Att lämna Estland var också en slags sorg för mej. Det känns som om jag lämnar många minnen bakom mej och börjar livet från början. Jag funderar mycket på estländare och undrar om jag kan vara till välsignelse för dem på något sätt.
Jag tror att Moses också kan ha gått igenom samma slags känslor när han flydde från Egypten in i Midjans land…
När Moses kom tillbaka från Egypten för att rädda Guds folk, var han en gammal man. Han var lite över 80 år. Vi känner till att han hade ett förflutet, att han hade dödat en egyptier för att hjälpa sitt folk. Han hade ett gott hjärta men han hade inte ännu lärt sig att vandra med Gud. Det tog tid för honom att bli den mest ödmjuka människa på jorden.
Vi känner också till från denna berättelse att det förmodligen inte var lätt för Moses att komma tillbaka till Egypten. Det var inte lätt för honom att gå till Faraos hus och säga att Gud är med honom och han har bett honom att låta sitt folk gå.
Moses var rädd. Han kände sig okapabel. Han var inte säker ifall Gud skulle visa sig och utföra under. Allt han hade var sin stav. Han såg ut som Gandalf från sagan om ringen. Han hade Aron med sig eftersom han var rädd för att tala. Ni känner till berättelsen, jag ska inte berätta igen om hur han mötte Farao eller andra spännande berättelser.
Men jag ska läsa från andra moseboken och där kommer vi att finna något som är både intressant och viktigt. Se om du märker det!
Andra Moseboken 18:2-6 ”När Jethro, Moses svärfar, kom med Moses söner och hans hustru till Mose i öknen där han slagit läger vid Guds berg, sände han bud till Mose: ”Jag din svärfar Jethro, kommer till dig med din hustru och hennes båda söner.” En av dem hade fått namnet Gershom, för Mose sade: ”Jag är främling i ett främmande land.” Den andre fick namnet Elieser, för Mose sade: ”Min fars Gud kom till min hjälp och räddade mig från Faraos svärd.
Märkte du det? När vi läser vad Mose gick igenom i åldern 40 till 80 under hans år i Midian ser vi att han kände sig ensam. Ja, han hade en vacker fru, en otroligt fint familj och många släktingar, en väldigt vis svärfar, så som jag har i Finland. Men Mose kände sig fortfarande som en främling!
Har du upplevt det någon gång? När känner du dig som mest ensam?
Mose höll inte känslan för sig själv. Jag, som är en man, och särskilt en estnisk man, måste lära mig av honom. Om jag upplever något negativt är det viktigt för mig att uttrycka det. Jag borde inte vara rädd för vad jag går igenom. Jag har också upplevt sorg, saknad och ensamhet i Finland. Jag har också känt mig som en främling, eller till och med som en immigrant. Det är inte en trevlig känsla! Men Mose var en uppriktig man och han satte ord på det han kände. Jag tror att det hjälpte honom att komma vidare och inte förlora hoppet under sin resa. Och som vi hörde i texten, fick vi veta att han hade/fick? en till son! 
Han fick namnet Eliezer, som betyder: ”Min fars Gud kom till min hjälp och räddade mig från Faraos svärd”.
Den här perioden i hans liv var tillfällig! Och eftersom han upplevde sorg kom han sen även att uppleva glädje! Gammal som han var lärde Gud honom vad det betyder att ha en personlig relation till Gud. Mose var äldre än 80 år när han upplevde att Gud var inte bara hans faders Gud, men även hans hjälpare. Han sa Min Hjälp! Under dessa utmaningar blev Gud personlig för honom!
Är det uppmuntrande för dig? Det betyder att också vi kan gå igenom olika saker och vinna! Och förmodligen kommer våra liv inte att bli lika komplicerade som för Mose som levde 40 + 40 + 40 år på främmande ställen. Men på samma sätt som det var med Mose vill Gud att vi ska lära känna honom under tider av sorg och saknad. Gud är närvarande och han är mer trogen än någon annan! 
För några veckor sedan pratade jag med en vän. Han sa något vist: ”Vi upplever smärta för att vår förmåga att uppleva glädje ska kunna bli större.” Jag ser att det är sant även i berättelsen om Mose. 
För att visa sin glädje gav han inte bara namnet Eliezer åt sin son, utan skrev även en sång! Och det är en lång sång! Den står skriven i andra Moseboken kapitel 15. En glädjefull och segerrik lovsång! Och förresten, den här sången blev en hitt! Vi ser att Mirjam, Arons syster, sjöng sången tillsammans med andra kvinnor. De spelade på pukor. De gjorde sin egen version av den. Texten hittar man i det femtonde kapitlet: ”Lovsjung Herren, högt är han upphöjd! Häst och man störtade han i havet”. 
Det påminner mig om min svägerska Sara Bekalps bröllop i Turkiet där människorna sjöng och spelade trummor i flera timmar. Människorna höll varandra i hand och dansade. Ingen behövde alkohol för att vara glad och ha roligt! Tack för den upplevelsen Sara! Det hjälper mig bättre att förstå glädjen i Guds folk!
Sammanfattningsvis finns det tider då vi är frestade att fråga ”Är Herren mitt ibland oss eller inte?” Frågan i sig är inte dålig men vi ska komma ihåg att när vi frågar blir vår tro prövad. Gud vill träna oss och få oss att växa. Han vill inte ha svaga troende. Och som med Mose vill Gud se oss som både modiga, ödmjuka och glada människor.
”Äktheten i er tro är långt mer värd än i guld, som är förgängligt, men ändå prövas i eld. På samma sätt prövas er tro för att sedan bli till lov, pris och ära när Jesus Kristus uppenbarar sig” skriver Petrus i Nya Testamentet. 

Ja, Herren är mitt ibland oss här och han ska inte lämna dig eller överge dig! Låt oss gå modigt till situationerna han leder oss till, och komma tillbaka hållandes händerna och sjunga glada sånger! För att Gud är här och han är med oss. Amen.