Tuesday, October 9, 2018

Minu esimene rootsikeelne jutlus

See juhtus eelmisel pühapäeval. Läksin väikesesse palvelasse, käes viis paberilehte.

Betesda nelipühikoguduserahvas tervitas meid suure rõõmuga kui nägid Gretat peale 17 aastat eestimaal elamist uuesti endi keskel. Mind kutsuti jutlustama. Valisin keeleks kohaliku rootsi keele.

Enne kui kantslisse astusin, palvetas kogudus siiralt, et nad minust aru saaksid. Mu selja taha jäi maal Jeesusest Ketsemani aias. Ka tema oli pildi peal palves.

Ma arvan, et mul läks hästi. Olen tänulik oma tõlkijatele, Greta õele Sarale ja vennanaisele Katale. Samuti kuulsale Ahvenamaa poeedile Janne Kütimaale, kes redigeeris. Kui tahad, saad Google translates järgi vaadata, mida ma siis rääkisin. Päris hästi tõlgib! Ainult paar naljakat kohta tuli juurde.


Hejsan! Jag och min familj kom till Finland i juni, när kålen var små. När jag ser tillbaka kan jag bara konstatera att det var en fin sommar iår! Mestadels tillbringade vi vår tid i Vassor; den byn, som minner mej om Astrid Lindgrens ”Barnen i Bullerbyn”. Jag kommer ihåg de kära stunderna jag hade, när jag satt under solen och läste gamla testamentet och åt kanelskorpor. Det var då idén om att flytta till Finland växte sej stark inom mej. 
Då jag läste, märkte jag att många människor på gamla testamentets tid också tillbringade mycket av sin tid utomlands. Dessa historier uppmuntrade mej. Och fastän min fru Greta har bott här hälften av sitt liv, så har vi, som familj, inte gjort det, och det är ett okänt och oupptäckt land för oss.
Beslutet att flytta hit var rätt klart för mej, eftersom jag anser att det var det bästa för vår familj. Javisst är det en utmaning för oss, men jag tycker om det. Vi behöver utmaningar. Och det är härligt att se Gretas vackra fötter gå på sitt eget land, Österbotten. Det är härligt att se henne tillsammans med sitt eget folk. Att vara här är en välsignelse för oss, men jag hoppas att vi också kan bli till en välsignelse för andra. Som ni vet så har Gud kallat oss att vara till en välsignelse, det är vad aposteln Petrus skrev.
Men idag skulle jag vilja dela med mej av ett par bibelverser som har uppmuntrat mej på denna resa.
”Tar jag morgonrodnadens vingar, gör jag mej en boning ytterst i havet, skall också där din hand leda mej och din högra hand fatta mej”. 
Min bokförare gav mig den versen då hon hörde att vi skulle flytta. Versen berörde mej. För mig känns livet i Vasa, som att bo vid fjärran hav. Detta ställe är långt borta från vårt hem. Det tar 12 timmar att resa hit. Det vore lätt att börja fråga sej ”var har jag hamnat? Varför just hit?” Jag kan kanske tycka att Gud inte är lika mycket här som någon annanstans, eller där jag är van vid att se Honom. Eftersom det här är ny plats för mig.
Men i den nämnda bibelversen står det klart att vartän vi går är Gud med oss. Gud vill att vi ska veta att Han är här! Han bor vid detta hav. Han har inte endast semester eller villa här. Han gör sitt verk här! 
Jag har märkt att människorna här känner varandra mycket väl. Men det spelar ingen roll hur bra människor här känner varandra, Gud känner var och en bäst av alla. Mera än så, Han ger oss skydd, vårt dagliga bröd och leder oss. Han håller inte tillbaka! 
På grund av detta så vet jag att emedan vi bor här, så kan vi även komma närmare Honom. Som en familj får vi många nya möjligheter att lita på Honom.
Kanske är Guds närvaro i dessa trakter inget nytt för er? Kanske ni har upplevt det, men vant er vid det också? Men jag vill att ni ska veta att det faktum att Gud bor här är mycket stort. Låt oss inte ta det för givet!
Här i närheten finns en bro. Någon har skrivit dit Jesu ord: ”Jag är vägen, sanningen och livet”. Vilken glädje att finna ett sådant graffiti! Någon annan har dock skrivit som svar ”Nej!”. Personligen tycker jag att det är kul att se hur Gud jobbar här i dessa två personers liv. 
Gud gör mycket här och många saker samtidigt!
Min svärfar, Roger, har sagt att Korsholms kommun är unik för att det finns många kyrkor här. Här finns det flera kyrkor per kvadratkilometer än någon annanstans i Finland. Det är som i Vatikanen. Om du är en Kuni-bo så har du privilegiet att bo i Vatikanen. Ärligt sagt så är det en lyx!
Det står skrivet i Guds Ord: ”Vart skall jag gå för din Ande? Vart skall jag fly för ditt ansikte? Om jag far upp till himlen, är du där, bäddar jag åt mej i dödsriket, är du där. Tar jag morgonrodnadens vingar, gör jag mej en boning ytterst i havet, skall också där din hand leda mej och din högra hand fatta mej. Om jag säger ”må mörker falla över mej och ljuset bli natt omkring mej”, så är inte mörkret mörkt för dej, natten skall lysa som dagen och mörkret vara som ljuset”. 
Denna bibelvers är för oss alla. Varifrån du än kommer eller vartän du är på väg, så är Guds ande där. Guds närvaro finns överallt. I kyrkan, på vägen, hemma, på bron eller under bron. Vänner, här är ni mycket omgivna och skyddade av Gud själv!
Något som vi brukar säga i kyrkan i Estland låter såhär: ”dit du går, dit går Guds rike”. Det innebär att inte bara vi upplever Hans närvaro, men vi kan lätt förmedla det även till andra!
Det är ett privilegium att både leva och gå i Hans ljus och att få ge det vidare till andra!
Naturligtvis kommer det ibland situationer som inte är så trevliga. Att lämna Estland var också en slags sorg för mej. Det känns som om jag lämnar många minnen bakom mej och börjar livet från början. Jag funderar mycket på estländare och undrar om jag kan vara till välsignelse för dem på något sätt.
Jag tror att Moses också kan ha gått igenom samma slags känslor när han flydde från Egypten in i Midjans land…
När Moses kom tillbaka från Egypten för att rädda Guds folk, var han en gammal man. Han var lite över 80 år. Vi känner till att han hade ett förflutet, att han hade dödat en egyptier för att hjälpa sitt folk. Han hade ett gott hjärta men han hade inte ännu lärt sig att vandra med Gud. Det tog tid för honom att bli den mest ödmjuka människa på jorden.
Vi känner också till från denna berättelse att det förmodligen inte var lätt för Moses att komma tillbaka till Egypten. Det var inte lätt för honom att gå till Faraos hus och säga att Gud är med honom och han har bett honom att låta sitt folk gå.
Moses var rädd. Han kände sig okapabel. Han var inte säker ifall Gud skulle visa sig och utföra under. Allt han hade var sin stav. Han såg ut som Gandalf från sagan om ringen. Han hade Aron med sig eftersom han var rädd för att tala. Ni känner till berättelsen, jag ska inte berätta igen om hur han mötte Farao eller andra spännande berättelser.
Men jag ska läsa från andra moseboken och där kommer vi att finna något som är både intressant och viktigt. Se om du märker det!
Andra Moseboken 18:2-6 ”När Jethro, Moses svärfar, kom med Moses söner och hans hustru till Mose i öknen där han slagit läger vid Guds berg, sände han bud till Mose: ”Jag din svärfar Jethro, kommer till dig med din hustru och hennes båda söner.” En av dem hade fått namnet Gershom, för Mose sade: ”Jag är främling i ett främmande land.” Den andre fick namnet Elieser, för Mose sade: ”Min fars Gud kom till min hjälp och räddade mig från Faraos svärd.
Märkte du det? När vi läser vad Mose gick igenom i åldern 40 till 80 under hans år i Midian ser vi att han kände sig ensam. Ja, han hade en vacker fru, en otroligt fint familj och många släktingar, en väldigt vis svärfar, så som jag har i Finland. Men Mose kände sig fortfarande som en främling!
Har du upplevt det någon gång? När känner du dig som mest ensam?
Mose höll inte känslan för sig själv. Jag, som är en man, och särskilt en estnisk man, måste lära mig av honom. Om jag upplever något negativt är det viktigt för mig att uttrycka det. Jag borde inte vara rädd för vad jag går igenom. Jag har också upplevt sorg, saknad och ensamhet i Finland. Jag har också känt mig som en främling, eller till och med som en immigrant. Det är inte en trevlig känsla! Men Mose var en uppriktig man och han satte ord på det han kände. Jag tror att det hjälpte honom att komma vidare och inte förlora hoppet under sin resa. Och som vi hörde i texten, fick vi veta att han hade/fick? en till son! 
Han fick namnet Eliezer, som betyder: ”Min fars Gud kom till min hjälp och räddade mig från Faraos svärd”.
Den här perioden i hans liv var tillfällig! Och eftersom han upplevde sorg kom han sen även att uppleva glädje! Gammal som han var lärde Gud honom vad det betyder att ha en personlig relation till Gud. Mose var äldre än 80 år när han upplevde att Gud var inte bara hans faders Gud, men även hans hjälpare. Han sa Min Hjälp! Under dessa utmaningar blev Gud personlig för honom!
Är det uppmuntrande för dig? Det betyder att också vi kan gå igenom olika saker och vinna! Och förmodligen kommer våra liv inte att bli lika komplicerade som för Mose som levde 40 + 40 + 40 år på främmande ställen. Men på samma sätt som det var med Mose vill Gud att vi ska lära känna honom under tider av sorg och saknad. Gud är närvarande och han är mer trogen än någon annan! 
För några veckor sedan pratade jag med en vän. Han sa något vist: ”Vi upplever smärta för att vår förmåga att uppleva glädje ska kunna bli större.” Jag ser att det är sant även i berättelsen om Mose. 
För att visa sin glädje gav han inte bara namnet Eliezer åt sin son, utan skrev även en sång! Och det är en lång sång! Den står skriven i andra Moseboken kapitel 15. En glädjefull och segerrik lovsång! Och förresten, den här sången blev en hitt! Vi ser att Mirjam, Arons syster, sjöng sången tillsammans med andra kvinnor. De spelade på pukor. De gjorde sin egen version av den. Texten hittar man i det femtonde kapitlet: ”Lovsjung Herren, högt är han upphöjd! Häst och man störtade han i havet”. 
Det påminner mig om min svägerska Sara Bekalps bröllop i Turkiet där människorna sjöng och spelade trummor i flera timmar. Människorna höll varandra i hand och dansade. Ingen behövde alkohol för att vara glad och ha roligt! Tack för den upplevelsen Sara! Det hjälper mig bättre att förstå glädjen i Guds folk!
Sammanfattningsvis finns det tider då vi är frestade att fråga ”Är Herren mitt ibland oss eller inte?” Frågan i sig är inte dålig men vi ska komma ihåg att när vi frågar blir vår tro prövad. Gud vill träna oss och få oss att växa. Han vill inte ha svaga troende. Och som med Mose vill Gud se oss som både modiga, ödmjuka och glada människor.
”Äktheten i er tro är långt mer värd än i guld, som är förgängligt, men ändå prövas i eld. På samma sätt prövas er tro för att sedan bli till lov, pris och ära när Jesus Kristus uppenbarar sig” skriver Petrus i Nya Testamentet. 

Ja, Herren är mitt ibland oss här och han ska inte lämna dig eller överge dig! Låt oss gå modigt till situationerna han leder oss till, och komma tillbaka hållandes händerna och sjunga glada sånger! För att Gud är här och han är med oss. Amen.

Monday, September 24, 2018

Ma olen väikene poiss paljude emadega

Ma olen väikene poiss paljude emadega. Vähemasti selline on tunne kui olen keset tuterdavaid lapsukesi ja minuga mõni lahke naine tuleb oma (ema)keeles suhtlema. Nii ka täna, kui käisin meie viiendaga esimest korda lasteaias.

Istusime ringis. 10 last, 4 naist ja siis mina. Üks õpetajatest võttis välja kitarri ja lapsed said kordamööda maast pilte valida. Küll need olid ilusad värvilised ja hästi kiletatud! Oli pilte õuntest, kaladest, sõpradest ja kõikidest muudest olulistest asjadest. Kuna Ilse oli veel liiga väike, siis mina valisin pildi loomulikult krokodillist ja nii me laulsime ka krokodillidest. Tegime liigutusi ka.

Aga kui mõtlen järele, siis kõige toredam laul oli ikkagi lepatriinust (rootsi k. nyckelpiga), sest siis sai vildikaga sõrme värvida. Nimetissõrm punaseks ning mustad täpid peale. Mina tegin Ilsele kaks täppi ja olin oma kunstitööga väga rahul. Aga siis ta hakkas nutma ja siis neli naist lohutasid. Mina lohutasin ka nii hästi kui oskasin (loe: panin luti suhu).

Peale laulmist läksime õue. Meil oli oma mängumaa tarandiku sees. Üks kasvatajatest küsis, ega mul külm ei ole, sest mul jakki ei olnud ja väljas oli tuuline. Aga mina ütlesin, et kõik on okei ja det är bra (ehk olen kõva mees) ja mul ei ole vaja lasteaiast mingit jopet laenata. Hakkasin hoopis koos teiste lastega mängima.


Peatselt avastasid väikesed, et olen tore mängukaaslane ja oskan uusi asju välja mõelda. Aeg-ajalt haaras mõni neist mu kintsust kinni. See oli korraga piinlik ja armas. Mul on teooria, et lastele alati meeldib kui suur mees viitsib nendega ringi joosta.

Naistele meeldib see muidugi ka. Üks neist ütles, et mul on palju energiat ja ma võiksin ka sama hästi seal töötada. Ma tänasin tagasihoidlikult, aga seesmiselt juubeldasin. See on teist korda kui mulle on siinmail tööd pakutud. Olles võõras võõral maal, on see väga oluline, et saaksin tunda end kasulikuna ja sobituksin sisse.

Lõpus tuli ka Mirtel naaberrühmast oma õde tervitama ja see pani meie proovipäevale ilusa punkti. Neli proovipäeva on veel. Lasteaed tegi eelmine nädal omaltpoolt ka meile koduvisiidi. Päris põhjalik!


Jäänud on 3 päeva sõber Tannu tulekuni. Jah, ootan teda väga ja me lähme ka kalale.

Jäänud on 13 päeva minu esimese rootsikeelse jutluseni. Greta ei tea, millest ma rääkida kavatsen ja ta muretseb mu pärast. Mu-ha-ha-ha. Ma ei vaja ta abi!

Väike poiss on kõva mees!

Saturday, September 15, 2018

Kodumaalt kolinud kirjanikult


Oleme elanud siin Soomes juba terve kuu. Mõned paberiasjad on veel ajamisel, aga võiks öelda, et oleme elanud piisavalt sisse. Meil on tekkinud omad rajad, mida tallata. 

Jagaksin mõned mõtted, mis viimasel ajal on tekkinud. Kodumaalt kolinud kirjanikuna tunnen, et see on üks väheseid asju, mida saan kodustele saata.

Soome asjaajamised. Olen täheldanud, et siin ei liigu asjad tingimata kiiresti, aga see-eest korralikult. Ja kui asju kohalikus stiilis asju lõpuni ajada (olla kuupäevades täpne, teha dokumentidest koopiaid ja selgitada ausalt, kuidas asjad on), siis tekib lõpuks selline tunne, et olengi korralik inimene! See on päris hea tunne, kui aus olla.

Samuti olen tabanud end korduvalt mõtlemast neile inimestele, keda mäletan aegadest, mil nad kolisid kas Eestisse või Tartusse. Ma arvan, et ma mõistan neid nüüd palju paremini. Seda on raske ühte lausesse kirja panna, aga see on umbes see tunne, kus paljud väikesed asjad on ühtäkki olulised, pidevalt on kerge pinge peal ning iga päev on mida õppida. 

Ja see, et mina, Märt Saar, olen sunnitud Soomes olema õpilase rollis, on väga suur asi! Ma vajan üsna stimuleerivat keskkonda, et ma viitsiksin õppida. Ja kui oled võõras võõral maal, siis stimulante jagub.

Ja oh kui iseenesestmõistetavalt ma võtsin Eestis elatud elu ja sealseid asjaajamisi! Kui mugav ja lihtne on kõneleda eesti keelt!

Meile on teinud maandumise muidugi palju lihtsamaks see, et meil on siin ees väike kogukond. Mu abikaasa Greta pere. Nad on olnud meile väga mitmel viisil rõõmuks ja abiks. Kuigi varasemalt ma ikka imestasin kui kuulsin mõnd tuttavat ameeriklast rääkimas sellest, kuidas nad üle osariikide perekondade juurde kolivad, siis nüüd ma arvan, et mõistan ka neid palju paremini. See on suur õnnistus kui sul on vähegi normaalne perekond ja sul on võimalik neile lähedal elada! Siin saan olla onuks uuele seltskonnale, ning näha eelmiste põlvkondade tegijaid (äia, ämma ja vanaema) tihedamini kui varem. 

Soe tunne tekib, kui trepilt sellise kirja leiad. Tore, et mul rekkamehest onu.

Aga vist üks kõige erilisemaid tundeid, mida olen siinolles kogenud, on see kui olen saanud lapsi kooliviies iseendale öelda: “Me saame hakkama! Ma saan hakkama!” 

Ainuüksi see, kui lapsed on toidetud, nad jõuvad õigete asjadega õigetesse kohtadesse ning maja on seejuures veel koristatud, on see suur asi!


Kuldne hetk. Kui laps naerva näoga uinakult ärkab.

Ma arvan, et järgmine eriline tunne võiks olla see, et saan tunda, et sobitun siinsesse ühiskonda, mul on oma roll ja ma saan anda oma unikaalse panuse. Kuid eks seegi ole Jumala käes.

Keeleõpingud on mul kaks korda nädalas, päris kirjus rahvusvahelises seltskonnas. Seni olen seal saanud tuusata mõne sõna ja väljendiga, mida olen tänu Gretale õppinud. Aga oktoobrist tahaks, et õpingud läheks intensviisemaks ning saaksin minna soome keele kursusle ning saaksin kummagi keele kõrvuti selgeks. Tahaks järgmine aasta olla võimeline vabalt vestlema, nii tuttavate kui võõrastega.

Ja nüüd kaks momenti veel, mis mulle endale palju tähendab.
  1. Sain eile esimest korda kokku ühe siinse kirjanikuga. Ta nimi on Marita Gleisner, soome-rootslane, kirjutanud 26 aastat, muuseas ka kriminaalromaane. Kohtusime ta köögilaua taga ning sain talt küsida, mida iganes tahtsin ja tähtsaks pidasin. Ja isegi kui enamus meie vestlusest oli rootsi keeles, siis ma arvan, et ma õppisin päris palju ja see kohtumine värskendas mind. Ma vajan enda ellu inimesi, kes oleks käinud sama rada, mis mina. Ja neid inimesi, ma tunnen, on üllatavalt vähe.

  1. Mind kutsuti jutlustama! Näen sellest järjekordset verstaposti ning kavasten 7. oktoobril, väikeses Betesda palvelas kõneleda üllatus-üllatus, aga rootsi keeles! Ütleme nii, et nalja saab, aga see on seda väärt! Ma muul viisil lihtsalt ei õpi. Kavatsen alustada sõnadega: “Jag och min familj kom till Finland i Juni. Då jag tänker tillbaka, så var det en fin sommar. Mestadels tillbringade vi vår tid i Vassor; den byn, som minner mej om Astrid Lindgrens ”Barnen i Bullerbyn.

Aitäh lugemast ja kaasa elamast! Head teed sullegi, siit põhjamaa kivirahnu pealt!


Wednesday, August 15, 2018

Esimestest koolipäevadest

Kirjutaksin mõne sõnaga meie esimestest koolipäevadest Soomes. See on olnud põnev (spännande/jännittävä) meile kõigile! Täna käisime seal kolmandat korda.

Kool kannab nime Smedsby-Böle skola ja seal õpib umbes 250 õpilast. See on kohaliku maakonna üks suuremaid rootsikeelseid koole, ja valisime selle, sest loodame mingi hetk sinnakanti kolida. Praegu tuleb sõita u 20 minutit.



Esimesel siiasaabumispäeval kohtusime direktoriga. Ta tegi meile koolituuri, rääkis toredatest õpetajatest ja eri tüüpi õpilastest. Saime teada, et koolis on veel teistestki riikidest õpilasi ning koolis on mitmeid erivajadustega lapsi. Ehk teisisõnu, kool on vastutulek ja ekstrasõbralik.

Mina jällegi püüdsin jätta osavõtliku ja lõbusa mehe muljet. Hiljem lapsed pahandasid, ja ütlesid, et ma ei tohi nii palju nalja teha - aga mis ma parata saan? Eks nad on seda mulle muudelgi puhkudel öelnud.



Vira on veel napilt kuuene ja läks esimesse klassi. Noomi teise ja Wilma viiendasse. Ma ei kavatse hakata liigselt Eestit ja Soomet omavahel võrdlema (see poleks kummagi riigi suhtes aus), aga ühe iseärasusena tooksin siiski välja selle, et siin oli kooliminnes vaja vaid koolikotti ja pinalit. Meie kui vanemate jaoks teeb see augusti ja septembri tunduvalt kergemaks.




Üks asju, mis mulle meie kolimise juures kõige rohkem meeldib, on see, et see paneb meid perekonnana ühele teekonnale. Me usun, et me vajame seda. Samuti oleme sunnitud hoidma omavahel kokku ning koos asju avastama. Sel viisil oleme kõik õpivalmid ja kõigil on alati ka midagi kasulikku teistega jagada. (Isegi vana pro Wilma on ühtäkki õdedega ühe pulga peal. Kuigi jah, ta on muidugi erakordne areneja. Juba täna ta kavatseb minna jalgpallitrenni, siis koolijärgsesse draamaringi, soome keele kallakuga rühma ning loomulikult ka muusikakooli.)

Ilmselt esimese poolaasta olen lastele taksojuht. Ka see on eriline roll. Mirtel, meie neljas, on hetkel mu assistent ja käib koolisõitudega kaasa. Temal veel lasteaiakohta ei ole, aga tahan, et ta saaks vähemalt teataval määral olla osa õdede koolimaailmast. Ta vaeseke muidugi ei suuda ära oodata, mil talle oma koht avatakse ja ta ütleb, et see on asi, mida me oma palveaegades ikka meeles peaksime.

PS. Vira ütles täna, et direktor oli talle sööklas tulnud ütlema, et sai väga rõõmsaks kui talle "Manni ja Roosa Roti" kinkisin. Jeppii! See on üks väheseid asju, mida tunnen, et saan enda tutvustamiseks kasutada ja oma tulevasest panusest aimu anda.

Sunday, August 12, 2018

Saimegi kolitud

Ja see juhtuski! Jätsime mõneks ajaks Eestiga nägemist ning kolisime Soome mu abikaasa suguseltsile ja keeleruumile lähemale. Sihuke tunne on, et kuhu tundmatusse ma küll astunud olen? Järjest loksuvad küll asjad paika, aga tegelikult ma ju ei tea, mis meid ees ootab.

Elamine järgmiseks pool-aastaks on olemas. Võtsime nii vähe asju kaasa kui võimalik, aga pildi peal tundub, et ikka on neid palju. 


Kohati tunnen ennast immigrandina, aga püüan nii hästi sisse elada kui võimalik. Inglise keelt püüan mitte rääkida ja rootsi keele oskuste eest (mis Vaasa piirkonnas on pigem esmane) olen saanud juba kiita.

Ühel sissekirjutamise dokumendil küsiti ka allolev küsimus. Aga mida ma sellele vastasin, seda ma veel ei avaldaks :)

Järgmine kord kirjutaksin koolielust. Kahe päeva pärast see algabki.



Saturday, July 7, 2018

Nänna mälestuseks

Tere. Mina jälle siin.

Eile oli kurvapoolne päev. Matsime kalli vanaema Nänna. Ma arvan, et me kõik olime selleks valmis, aga ikkagi on kurb. Ja samas, südames on ka rahu, sest tean - ta elas head ja õiget elu ning see, mis temast maha jäi, oli paljudele õnnistuseks. Ta jooksis head võidujooksu ning pani kogu suguvõsale maha ühe kõrge lati. Kõrgushüppaja, nagu ta oli. 

Vägev!


Mälestused temast jäävad kingitusteks. Ja neid kingitusi saame avada terve elu. Omal viisil jäädvustasin minagi teda ja siinkohal panen postitusega kaasa viimase videointervjuu. See on tehtud 21.nov 2017 ta omas kodus, köögilaua ääres.


Olulise inimese surm võib seejuures mõjutada ühekorraga väga paljut. Näiteks matuste ajaks tuli Filipiinidelt tagasi mu noorem vend Harri. Selle üle on ainult hea meel. Viska talle käppa kui teda näed! Ta on palju muutunud, aga vana hea juntsu on tema sees ka täiesti olemas. Ajee!


Võib-olla mõjutab vanaema surm ka minu ja mu perekonna eluteed? Olen viimasel ajal küsinud endalt aina rohkem, kas julgen liikuda oma kodumaast (loe: juurtest) kaugemale? Oleksin ma valmis kolima Soome, mu abikaasa suguseltsile lähemale, teise kultuuriruumi?


Kui see otsus peaks tulema, siis kindlasti ei saa see kerge olema. Sisimas siiski tean, et see oleks üks paremaid asju, mida saaksin oma naisele ja lastele pakkuda. Mille poolest see minule ja mu tööle kasulik oleks, seda ma veel ei tea, aga võib-olla kirjutan järgmises postituses neil teemadel edasi.


Seniks aga, nägemist Nänna! Me kohtume õige varsti ja siis juba Uues Maailmas! 


Ja olgem ausad, päris kihvt seltskond on ees ootamas!

https://www.facebook.com/mart.saar.12/videos/10155472348534230/UzpfSTUzNTA3OTIyOToxMDE1NTQ3MjM3OTY1OTIzMA/

Monday, September 18, 2017

Maailmalõppu ei tule veel

Eile kirjutas Õhtuleht suurelt, et "Piibli ettekuulutus väidab, et maailm lõppeb 23. septembril". Aga enne kui me oma 5 viimast päeva lugema hakkame ja üksteisele "head" aega soovime, võib-olla tasuks lugeda täpsemalt, mida piibel rohkem kui korra selle teema kohta ütleb?






Kirjas on nii:

Taevas ja maa hävivad, aga minu sõnad ei hävi! Seda päeva või tundi ei tea aga keegi, ei inglidki taevas ega Poeg, ainult Isa üksi. Vaadake ette, valvake, sest teie ei tea, millal see aeg on
käes! (Kristus, Markuse evangeeliumis, 13. peatükis)

Segadust on külvatud lugejate sekka ilmselt seepärast, et toimetaja Kristjan Väli on sensatsioonihimus unustanud allikaid kontrollida. Uudis on võetud Fox Newsist ja selle põhiallikaks/ettekuulutajaks olla keegi David Meade (kes nimetab end millegipärast kristlikuks numeroloogiks, kuigi sellist ametit pole olemas).

Nii palju on artiklis tõtt, et piibel tõepoolest räägib erinevate ajastuste märkidest ja välja on toodud maailmalõpu eelsed märgid (milleks on sõjad ja katastroofid, mida tõesti on aina rohkem). Aga nii pea kui keegi hakkab täpset kuupäeva ütlema või rääkima numbritest ja tähtedest, võib jutu peale vilistada - selliseid tüngategijaid on alati olnud!

See aga ei tähenda, et see teema ei oleks oluline - maailmalõpp tuleb, varem või hiljem ja piiblit tasub kõigil lugeda. Kristus lõpetab eeltoodud tsitaadi alljärgnevaga ja sellega jätaksin ma ka oma lugeja:

Nii nagu inimene, kes reisis võõrsile ja jättis oma maja, andes sulastele meelevalla, igaühele tema töö, ja uksehoidjal käskides valvata, nõnda valvake nüüd, sest te ei tea, millal majaisand tuleb, kas õhtul või keskööl või kukelaulu ajal või varahommikul, et ta äkitselt tulles ei leiaks teid magamas.  Aga mida ma ütlen teile, ütlen kõigile: Valvake!

Ehk teisisõnu - kui see päev peaks tulema, 
kas oled selleks valmis ja 
kas sul on Jumalaga asjad korras? 


Ülaltoodud foto on võetud blogist idratherbeinfrance.com